Nyår, Vietnam 2000

Han tar sats med små rappa ben och hoppar ut i vägen, saxar mellan motorcyklarna och följer trottoaren som trots sen kväll fortfarande kantas av hukande, kvinnliga försäljare och korgar med frukter som lyser i mörkret. Så svänger han runt hörnet, klappar till mig i baken och innan jag hinner vända mig om är han framme vid sitt mål, sockervaddsmannen. På pakethållaren på mannens cykel står en kastrull stor som en saftmaja. Den går på ett batteri som sitter som en påhängsmotor mellan tramporna och bakre däcket. Motorn driver kastrullen som snurrar och låter. Mannen stoppar ner en pinne och pojken sträcker på halsen för att följa hur sockret spinns. Kroppen spritter när han får sin sockervadd, och plötsligt står fem andra pojkar runt om honom och drar en varsin bit av glittret som smälter i munnen. Och så hoppar de ut i gatan igen. Vidare. 

Det är fest i Hanoi. Nyårsfest. De vackra rosenträden blommar över staden och vid nationalteatern där jag står direktsänder TV en dans- och musikshow. I den stora trafikkorsningen kring scenen stannar motorcyklisterna till, mitt i gatan står de i tusental och tittar upp på de unga vietnameser som dansande berättar landets historia. Den är lång, och svår. I bakgrunden visas ett bildspel med ett knastrande svart-vitt Vietnamkrig och däremellan en åldrande Ho Chi Minh som talar till folket. Någonstans där befinner sig landet. Mellan bilderna av de kämpande kamouflageklädda och de röda ballongerna, pojken och sockervadden. 

I tusentals år har man kämpat mot mongoler, kineser, fransmän och amerikaner. Fötter har trampat och slitit för ett fritt och självständigt Vietnam. Det märks. Vietnameser är ett vänligt folk, men här finns inga thailändska bugningar. Här vill inte kvinnorna i non-hattar bli fotograferade. Här håller man distans. 

- Det svåraste för en utlänning att förstå är hur stark den vietnamesiska stoltheten är, säger Lan Huongs pappa. Han vet. Han har levt i en tid då ransonen var 2 kg ris per familj, och månad. Det var inte länge sedan.

- Men nu blommar framtiden, säger han. Ingenting kan bli sämre.