15 år sedan tsunamin

Jag rensade i bokhyllan bakom skrivbordet och hittade ett par sandaler i blå plast. Sandaler som jag köpte av Sitha för fem år sedan. Jag träffade henne då jag, tio år efter tsunamin, följde upp de stora insatser vi genomförde både i den akuta situationen efter katastrofen och för återuppbyggnad. Sitha arbetade då som skomakare i en by som innan tsunamin var regnskog.

I maj 2005 stod jag på det fält där träden just huggits ner för att ge plats för hus till de familjer som förlorat sina hem och för fem år sedan fick jag promenera genom bygatan. Det här är vad jag såg:

Stranden vi står på är lång, bred och vidsträckt med ren, vit sand och höga kokosnötspalmer som lutar sig ut mot vattnet. En lång rad med pojkar i tolvårsåldern är på väg genom sanden för att svalka sig efter en cricketmatch. Det är mitt på dagen, solen står högt och deras brandgula tyger blåser i vinden. Kvar på gårdsplanen står den buddhistmunk som just spelat med dem. Han har ansvar för det lilla templet och för de fjorton barn som studerar hos honom. 

Han visar oss templet som ligger ett femtiotal meter från stranden. Stora delar togs av tsunamin 2004 och templets statyer bröts sönder av vågen. Han har samlat in medel för att få den stora buddhastatyn på fötter igen, men nu är pengarna slut. I templet är det mörkt, men solen som hittar in genom det trasiga taket ger rummet en egen stjärnhimmel. Längs väggarna löper en blå rand som vittnar om hur högt vattnet stod efter tsunamin. Då byggnaderna är av riksintresse har en renovering påbörjats på statens bekostnad. 

Idag ligger templet isolerat, vilket gör det svårt för munkarna att få de allmosor i form av mat som de annars överlever på. Runt om templet syns rester av husgrunder som vittnar om de 21 hem som fanns här innan tsunamin. I ett av husen levde Sitha Pathmini Ranweera med sin man och sin dotter, som då var nio år. 

- Vi sålde kläder, men den här dagen, den 26 december 2004, var det helgdag och vi hade åkt till Hambantota för att lämna kläder till min mans bror som skulle sälja dem på marknaden. 

Familjen skulle sedan ta bussen vidare till huvudstaden Colombo, för vård av sin dotter som led av njursvikt. 

- När vi passerade Tangalle såg vi hur havet betedde sig konstigt. Vågorna var höga och ljudet från havet öronbedövande. En polisbil stod vid sidan av vägen och polismännen skrek att vi skulle vända om. Att något hänt. Chauffören ropade tillbaka att det inte var någon fara, att vi kunde komma fram trots vattnet som nu täckte vägen. Det har hänt förr att stora vågor slagit in mot land, sa han och fortsatte att köra. 

Så ser passagerarna hur en våg tar tag i bussen framför dem och sveper den ut i havet. 

- Vi ställde oss upp i vår buss och några passagerare hoppade ut. Jag såg hur vattnet strömmade mot oss. Hur hus försvann.

Deras chaufför kunde inte vända bussen, men backade den och stannade en bit bort. Passagerarna sprang ut och Sitha och hennes familj lyckades få tag i en three-wheeler (trehjuling) som kunde köra dem hem. Hem var stranden med de 21 husen och det lilla templet. Där delade Sitha ett hus med sin mans familj. Sitha, hennes man och dotter bodde i köket. Huset stod nu kvar, men köket var bortsvept och havet hade rensat hemmet på alla inventarier. Hon försökte hitta sina ägodelar. Möbler och kläder hade försvunnit, men dotterns födelsebevis låg kvar på marken utanför huset. Sithas svärföräldrar överlevde, men makens bror som skulle sälja deras kläder dog i Hambantota.

- Under en period fick vi bo hos vänner, men det är svårt att tränga sig på hos någon för lång tid. Vi visste inte vart vi skulle ta vägen. Vi hade förlorat allt vi ägde. 

Efter en tid bestämde sig familjen för att försöka flytta tillbaka till sitt gamla hus. 

- Vi kom dit på kvällen, men hade inte ens mattor att sova på. Området var inte säkert och människor drog runt huset och kände på låset för att se om det fanns något att hämta. Vi vågade inte sova, utan satt upp hela natten mitt på det tomma golvet i vardagsrummet. Jag hade min dotter sovandes med huvudet på mitt knä. Först när jag hörde att fåglarna sjöng utanför och visste att solen var på väg upp kunde jag tillåta mig att sluta mina ögon en stund.

Då trygghet är allt

Beslutet om vilka familjer som är i behov av stöd tas av dem som känner till området bäst, de lokala organisationerna i byarna tillsammans med de lokala myndigheterna. Hjälporganisationer, som Forut, får sedan en lista med namn på de som är berättigade till stöd. 

Morgonen efter Sithas natt i sitt gamla hus kom en kvinna och talade med dem. Hon frågade om de ville flytta till ett nytt hus och familjen tackade ja. Den 18 januari 2006 stod deras nya hem färdigt.

- Jag har inte ord att beskriva hur det kändes, säger Sitha och blir tyst en lång stund. Vi kom hit och de hade ordnat en ceremoni där de bjöd på kakor och höll tal. Det var högtidligt. Sedan ropade de upp våra namn och när de ropade mitt fick jag komma fram och hämta nycklarna. Jag kände mig som en drottning. Att jag för första gången skulle få en egendom och inte behöva bo i någon annans hem, det var helt fantastiskt.

Idag livnär sig Sitha som skomakare. Hon gick för ett par år sedan en yrkesträning och har nu avsatt ett av rummen i sitt hus för verkstad. Här tillverkas små, tunna ”slippers" för kvinnor. I hyllorna lyser färgstarka plastmaterial till sulornas ovansida och pärlor och spännen att dekorera banden som träs mellan tårna. 

- Affärerna går bra, säger hon. Alla i byn beställer skor av mig och jag säljer även till en man i Hambantota som har en skoaffär. På varje par skor gör jag en vinst på 80 Rupies (ca 4 kr).

Sitha undviker frågor om sin man. Kanske finns han fortfarande som en del av familjen, kanske inte. Sitha och hennes dotter är dock fast beslutna om att deras framtid är ljus. 

- Mitt mål är att bli en vinnare, säger hon. Jag vet vad jag vill och vad jag måste göra. Jag vill att min dotter ska må bra och klara sig väl i skolan och jag vet att våra drömmar kräver en god ekonomi, så jag sparar. Jag är noga med alla utgifter. När jag köper mat köper jag inte mer än vi behöver, så att inget går till spillo. Jag har bytt våra lampor till de som är mer energisnåla och när jag tvättar kläder prövar jag olika sätt för att använda så lite vatten som möjligt. Alla pengar jag sparar lägger jag i en burk för framtiden. 

För Sitha har livet efter tsunamin blivit lättare. I deras gamla hus, på stranden, vågade hon inte ha sitt sjuka barn utomhus då fiskarna som arbetade på stranden var närgångna och fällde kommentarer. Därför höll hon henne mestadels inomhus, i köket där de sov. 

- Där vi bor nu kan hon vara ute, säger Sitha. Här är alla vänliga mot varandra och jag känner mig helt trygg. I många byar sätter människor upp stängsel runt sina tomter, men det behövs inte här. Det är också lättare för oss att resa till Kandy, där min dotter måste åka för vård. 

Tiden efter tsunamin var dottern sämre och behövde hjälp. De träffade en läkare och fick veta att den behandling som krävdes skulle kosta 18 000 Rupies (ca 950 kr). Långt mer än vad Sitha hade.

- Jag ville inte be Forut om mer hjälp, de hade ju redan gett mig ett nytt hem, men kvinnogruppen som organiserats i byn sa att jag ändå skulle fråga. Forut fick läsa alla dokument från läkaren och gav mig sedan 10 000 Rupies. Med hjälp av dem och bidrag från släktingar, vänner och en läkare lyckades vi få ihop de pengar som behövdes och min dotter fick vård. 

För dottern, Prasadi Maden, som nu är 19 år ger livet i byn större frihet än tidigare, även om det fortfarande är begränsat. Läkaren har avrått henne från att resa för långt och hon går därför bara i skolan en gång i månaden, resten av tiden läser hon hemma för att klara sina sista tentor. Läser och hjälper sin mamma med idéer om hur de skor hon tillverkar kan få en snyggare design. 

Hon får frågan om sina drömmar.

- Jag kommer i första hand att hjälpa min mamma med hennes företag men sedan, om jag klarar min examen, skulle jag någon gång i framtiden vilja läsa till läkare, säger hon.

Mamma Sitha sparar, för dotterns vård och för hennes utbildning. Varje gång de träffar Prasadis läkare säger han att hennes värden är bättre. Nu ska bara pengarna räcka till.

Bygga för framtiden

Byns gator ser ut att alltid ha legat där och det är svårt att förstå att platsen vi står på för tio år sedan var ett öppet fält. Varje familj fick vid inflyttningen ett antal plantor av Forut, som sedan har växt till frodiga mango-, lime- och bananträd. Tio år i tropiskt klimat sätter också spår på husen och flera av dem är i behov av ommålning, andra har redan gett sina hem nya färger i lila eller mintgrönt. De behållare som sattes upp i varje trädgård för att ta tillvara regnet för tvätt och bevattning i denna torra del av landet har inte alltid underhållits och flera står i dag oanvända. 

Många känner igen Foruts tidigare medarbetare då vi kommer och passar på att både tacka för det arbete som då gjordes, men även beskriva de utmaningar byn står inför idag. I några av husen är det sprickbildningar och det diskuteras om det beror på konstruktionen eller vibrationer i marken, vilket är ett vanligt problem kring Hambantota. Flera av byborna önskar att Forut kommer tillbaka och hjälper dem att formera den byorganisation som fanns från starten men som, på grund av en ordförande som hamnat på fel plats, föll samman. 

- Det är fantastiskt att ni byggt hela byn, men det krävs också att man arbetar med de sociala frågorna, med utbildning och möjligheter till inkomst för de som bor här, säger den representant för de lokala myndigheterna som vi har med oss. 

Foruts medarbetare Wijewardhana svarar representanten mycket ödmjukt att så var fallet. Att omkring tusen personer i området fick en kortare yrkesutbildning, att det även hölls workshops i jämställdhet och alkohol- och drogfrågor och att flera organisationer skapades för att stödja processen att gå från hus till samhälle. Wijewardhana tycker, när han blickar tillbaka, att de kanske borde lagt ännu mer resurser på denna process. Samtidigt menar han att de lokala myndigheterna också har ett ansvar att stödja de behov byn står inför idag och han ger några råd till både byns invånare och representanten från myndigheterna. Hon tar upp mobilen, ringer sitt kontor och säger sedan att hon nu bett sina medarbetare att inkorporera byn i deras stödprogram.

Det röda teglet

En bit uppåt vägen står en sten rest med en inskription som beskriver invigningen av området 2006. Strax bakom ligger förskolan och byns samlingslokal. Vid ingången till samlingslokalen står en staty av en beväpnad civilförsvarare. Det visar sig också att det är landets civilförsvar som tagit över och nu sköter byggnaden. En äldre man från byn följer oss in. Han beklagar sig över att lokalen nu inte längre tillhör byn och även vi är undrande. Civilförsvarets representant, som även han bor i byn, förklarar sig. Lokalen är stor och kräver investeringar och skötsel. Då byns egen organisation inte fungerade förföll byggnaderna och då de står på statens mark beslutades att civilförsvaret skulle ta över. 

Vi går runt i samlingslokalen. Den har en scen, ett enormt rum, ett bibliotek och en plan för cricket, festivaler eller andra events. Lokalen är stor, kanske för stor för att byn skulle klara att sköta den. 

Vi pratar vidare med civilförsvaret. Efter att kriget tagit slut är de involverade i olika former av lokalt stöd. I byn sköter de inte bara samlingslokalen, utan även förskolan som är i mycket gott skick. På planen utanför tillverkas också tegelstenar för att bygga bibliotek till skolan. Konklusionen är att civilförsvaret trots allt räddade byggnaderna från förfall och att byn, om de i framtiden får en fungerande organisation, kan ta tillbaka ansvaret för samlingslokalen. Fram tills dess har de möjlighet att låna den.

Nedanför oss, där byn slutar, pågår byggnadsarbete. Där fanns en damm, som Forut renoverade och iordningställde efter tsunamin och som de lokala myndigheterna nu bestämt sig för att bygga ut. Den röda, fuktiga sanden som nu grävs ur får byborna använda som byggnadsmaterial. Den blir till tegelstenar till civilförsvarets bibliotek, men även till en ny affär på verandan till Lakeesha Weerawarnes hus. 

Lakeesha har redan idag en affär, men den upptar hela vardagsrummet och lämnar bara en smal, mörk gång in till sovrummen och köket på baksidan. Vardagsrumsfönstret mot gatan täcks av ett nät och en liten lucka genom vilken försäljningen sköts av varor som kex, schampo eller läsk. Efter att affären stängts på eftermiddagen påbörjas nästa arbetspass. Lakeesha har samlat en stor jordhög från dammen på sin tomt och där formar hon tegelstenar som torkar i solen. De blir till en ny vägg för att flytta affären utanför huset. Väggen är halvvägs uppe på framsidan, men en stor del återstår. 

Det är svårt att hinna med. Lakeeshas man är byggnadsarbetare i Colombo och bara hemma var fjortonde dag och både hennes mamma och syster arbetar i Kuwait. Systern har varit borta i 18 månader och har lämnat sin dotter som är fem år med Lakeesha. Själv har hon och hennes man två döttrar på två och elva år.

Trots att Lakeesha lämnats med ett stort ansvar tycker hon att deras liv nu är mycket bättre än innan tsunamin. Då bodde hon med sina föräldrar, hade fått barn tidigt och blivit lämnad av sin första man. Familjen fick möjlighet att få ett hus i den nya byn och fick chans att följa arbetet innan husen stod klara.

- Det var en bra stämning och samhörighet här och bland Foruts medarbetare, säger hon. Vi tvekade inte att flytta hit. Vi ägde ändå ingenting, så vi tog bussen till vårt nya hus och köpte några mattor att sova på. Men att få ett eget hem har varit min största dröm. 

Gemensam utveckling

På vägen ut ur byn passerar vi de hus som fanns redan innan tsunamin. Då låg de vid vägs ände, nu står de som första hus innan den nya byn börjar. För snart tio år sedan fick invånarna många nya grannar och vi undrar hur det kändes.

- Det gör mig ingenting, säger Pathma Samarasinghe, som står på verandan med sin svärmor. Det är trevligt att folk passerar huset och pratar och vi har fått elektricitet och vattenledningar. Förut var det bara djungel där vår gård tog slut.

Att bygga nya hus, med högre standard än de befintliga, är en grogrund för diskussioner kring rättvisa. Då kritiska röster höjdes från det kringliggande området, i samband med att det nya började byggas, bestämde sig Forut för att finansiera några mindre projekt som även skulle komma de gamla invånarna till nytta. En investering som enligt Foruts medarbetare Chandralal de Silva var helt nödvändig för att projektet skulle fungera. Om människor motarbetar varandra faller hela insatsen.